Sen Loke lärde sig bemästra konsten att gå på två ben har han blivit stadigare och fått bättre kroppskontroll för varje dag som går, och det har fått mig att inse hur tuff den senaste perioden har varit. Innan han lärde sig gå. Han ställde sig upp och gick längs möbler fast han hade rätt dålig balans och han kunde inte ta sig ner utan att slå sig illa. Jag har spenderat ca 6 veckor på golvet med armarna beredda att fånga upp honom. Jag höll på att bli dum i huvudet för Ante renoverade köket så jag var själv med Loke från morgon till kväll (Ante sover till tolv och åker till jobbet vid sex, däremellan höll han på med köket). Nu vågar jag låta honom gå fritt för han vet hur han ska falla utan att slå sig, och det är så skönt! Jag behöver inte bära med mig honom till varje rum hela tiden. Nu kan jag gå ut i köket för att slänga nåt i soporna eller gå till tvättkorgen för att slänga smutstvätt och snabbt komma tillbaka till Loke igen. Innan fick jag bära med mig honom överallt.
För ett tag sen var Ellie och jag iväg på konsert i två timmar. När jag kom hem var det första jag fick höra: "vad länge du var borta! Loke har varit skitjobbig, han har inte varit still en sekund." Så fortsatte det resten av kvällen. "asså du inser inte hur jobbig han var!" Eeeh jo...! Fatta provocerad jag blev, när jag försökt tala om för honom hur tufft det var och att jag behöver avlastning, och han börjar gnälla efter två ynka timmar. Nu är det i alla fall bättre och ansvaret är mer lika fördelat! Jag fick sätta hårt mot hårt och efter ett äkta praktgräl så har saker ändrats till det bättre, både för honom och mig. Hejdå dagboken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar