Glömde rubrik

- Vänj inte barnet vid att somna vid bröstet!
Nähe, varför inte? Är det bättre att göra varje kväll till en kamp för att få barnet att somna? Det är ju så enkelt och smidigt att amma barnet till sömns.

- Lär barnet att sova i egen säng, annars kommer det att sova med er tills det blir tjugo, minst!
Jag tänker tvärtom, barnet kommer knappast vilja sova hos oss tills han blir tjugo. Samma gäller amningen.

- Låt bebisen skrika lite, han ska inte lära sig att mamma kommer vid minsta pip.
Asså va? Jag tycker det är så korkat att säga så, ursäkta. En liten bebis är inte tillräckligt mogen att förstå att om den gråter så kommer mamma. Och det kan definitivt inte bestämma sig för att pipa lite så att mamma eller pappa ska komma. Bebisar har behov som behöver bli tillgodosedda, och deras sätt att få oss att förstå att något är fel är genom gråt. Det ger absolut ingenting att vänta en stund med att bemöta sitt barns signaler. Små barn har dessutom inget tidsperspektiv.

Jag förstår inte riktigt varför man ska lära så små barn att bli självständiga. Jag tycker att det är den allmänna tonen i Sverige idag. Livet för de vuxna ska fortsätta som vanligt, och då måste barnen anpassa sig. Nä, lyssna på barnen säger jag! Jag tycker bara man gör det svårare för sig när man håller på med metoder av olika slag. Är man föräldraledig har man både tid och råd att följa barnets behov. Eller, jag har det i alla fall men jag har också bara ett barn.

Replikerna ovan har jag själv fått höra några ggr och ville därför skriva om det. Familjer ser olika ut och olika saker funkar i olika familjer. För oss funkar det bäst att följa Lokes signaler, men jag har förståelse för att andra behöver styra sovtider osv. Vill vara tydlig med att jag inte tycker att andra är sämre föräldrar. Hur det skulle bli med ett andra( fjärde för Ante) barn har jag ingen aning om! Ursäkta för spretigt inlägg, jag skriver från mobilen och det är lite knepigt.

Härliga hår!

Jag har hår på benen. Jag har inte rakat mig sen i somras. Sist jag rakade benen var innan Tess och Kims bröllopsfest, i juni om jag minns rätt. Jag har visat upp mina håriga ben på både badhuset och jympagolvet. Jag vet inte vad som har hänt, men jag bryr mig inte längre. Jag tycker inte det är viktigt. Jag tycker det tar för mycket tid och energi och jag vet inte vad det ger mig. Varför ska jag spendera 10 extra bökiga minuter i duschen för att raka mig? För vems skull gör jag det? Inte min egen iaf, för jag råkar tycka att kroppshår inte är äckligt. Håret på huvudet känns mer äckligt än håret på benen. Huvudhåret blir ju fett och räligt. Eller skägg då, ibland
stinker Antes skägg apa.

En kär vän till mig berättade att hon hade rakat anus. Jag vet inte hur vi kom in på det, men jag frågade varför i helvete hon hade gjort det. Hon sa att hon tyckte det var lika bra att ta röven när man ändå höll på med fittan. Och jag tyckte synd om henne! För att hon är så bekymrad över sitt utseende så att hon rakar områden som bara en person får se, och jag tror inte han skulle älska henne mindre om hon inte var helrakad. Jag tyckte synd om henne för att hon spenderar så mycket tid och energi på hur hon ser ut, trots att hon är helt underbar och vacker som hon är. Rakade fittor är dessutom fula, enligt min åsikt.

Det är sen jag fick barn som jag började tänka så här. Mina bröst hänger en aning, men jag orkar bara inte bry mig. De är inte fula för det, de ser bara inte ut som de gjorde innan. Jag hade mer komplex för dem innan jag fick barn. Mina höfter är lite bredare än förr, men jag tycker att det är snyggt, för det framhäver min midja, som jag inte tyckte att jag hade innan.

Den där gnagande, jobbiga medvetenheten om att man inte ser helt perfekt ut, att det finns något som skulle kunna bättras till. Jag har valt bort den känslan. Jag struntar om någon tittar på mina ben och tänker "ew". Vad spelar det för roll om jag inte ens känner människan? Och hur ofta spanar man egentligen in någons ben för att kolla hårstatus? Jag sminkar mig ibland och känner mig fin, och det är roligt. Men det är inte längre viktigt.

Varför kollar jag på den här skiten varje dag?

Hej jag heter Malou von Sivers och nu ska ni få höra på en STARK BERÄTTELSE! Dock kommer jag att avbryta personen som berättar den starka berättelsen och tala om mina egna känslor och åsikter angående den starka berättelsen. Men det är ändå en otroligt STARK BERÄTTELSE!

Loke och knölen

När lillfisen var en vecka gammal upptäckte vi att han hade en liten knuta på ryggen, men den har vuxit lite... Vi kollade upp den och den är inte farlig, men ingen vet riktigt vad det är. Från början sa de att det var ett smultronmärke fast på insidan, men efter ett ultraljud är det osäkert vad det är. BVC's läkare och en läkare på sjukhuset har tittat på det och alla säger samma sak. Det är heeeeelt ofarligt för den är ruckbar och sitter inte fast i skelettet, antingen är det kärlnystan eller lymfknutor(man kan känna små knutor inne i knölen).

Senast åkte vi till gtb och läkaren där sa exakt samma sak som vi redan visste. "nää, det går ju inte att se på utsidan vad det är för något. Troligen är det kärlnystan eller lymfknutor". Tack.För.Infon... Besöket tog tio minuter och sen var det bara att hoppa in i bilen igen. Nu väntar vi på en ny till gtb för man måste göra en magnetröntgen. Är det lymfknutor måste han opereras men om det är kärlnystan kan man låta det vara, för sånt växer tillbaka med tiden.

Kladdig och lycklig!

Rubrik!

Sen Loke lärde sig bemästra konsten att gå på två ben har han blivit stadigare och fått bättre kroppskontroll för varje dag som går, och det har fått mig att inse hur tuff den senaste perioden har varit. Innan han lärde sig gå. Han ställde sig upp och gick längs möbler fast han hade rätt dålig balans och han kunde inte ta sig ner utan att slå sig illa. Jag har spenderat ca 6 veckor på golvet med armarna beredda att fånga upp honom. Jag höll på att bli dum i huvudet för Ante renoverade köket så jag var själv med Loke från morgon till kväll (Ante sover till tolv och åker till jobbet vid sex, däremellan höll han på med köket). Nu vågar jag låta honom gå fritt för han vet hur han ska falla utan att slå sig, och det är så skönt! Jag behöver inte bära med mig honom till varje rum hela tiden. Nu kan jag gå ut i köket för att slänga nåt i soporna eller gå till tvättkorgen för att slänga smutstvätt och snabbt komma tillbaka till Loke igen. Innan fick jag bära med mig honom överallt.

För ett tag sen var Ellie och jag iväg på konsert i två timmar. När jag kom hem var det första jag fick höra: "vad länge du var borta! Loke har varit skitjobbig, han har inte varit still en sekund." Så fortsatte det resten av kvällen. "asså du inser inte hur jobbig han var!" Eeeh jo...! Fatta provocerad jag blev, när jag försökt tala om för honom hur tufft det var och att jag behöver avlastning, och han börjar gnälla efter två ynka timmar. Nu är det i alla fall bättre och ansvaret är mer lika fördelat! Jag fick sätta hårt mot hårt och efter ett äkta praktgräl så har saker ändrats till det bättre, både för honom och mig. Hejdå dagboken!

Lokefis

Jag har bloggförstoppning, antagligen kronisk, så ni får ursäkta de krystade inläggen som kommer varannan månad. Här kommer ett om var Loke är i livet just nu. Varning för tråkigt inlägg.

Sömn
Loke sover mellan 3-4 gånger om dagen. Jag försöker inte styra när eller hur mycket han ska sova, det är han själv som bestämmer när han är trött. Är han övertrött och gnällig hjälper jag honom att komma till ro med hjälp av pilatesbollen. På nätterna vaknar han till ca tre gånger för att tutta lite. En dålig natt vaknar han 5-6 ggr men det är sällan färre än tre.

Amning
Vi ammar fortfarande regelbundet. Innan han ska somna, som mellanmål, som tröst eller som mys. Ibland är jag less på nattamningen och tänker att nu fan ska jag sluta, men då känner jag mig taskig. Jag tror dessutom inte att nätterna skulle bli bättre av det, snarare värre. Han slutar nog inte vakna bara för att amningen är borta och då blir det jobbigare att söva om honom.

Mat
Han äter mat men inte så mycket just nu. Han tar några skedar men sen vill han inte mer. Det är inget jag oroar mig för. Tuttarna finns ju, även om Ante tror att det bara är blask kvar i dem (Vilket är helt fel! Det är en myt.), men Loke blir fortfarande mätt av amningen. På kvällarna får han välling för att sova bättre och jag tycker att det funkar. Han vaknar inte lika mycket på kvällen längre.

Tänder
Han har fyra tänder, två där uppe och två där nere. De är vassa och en gång bet han hål på tungan och blev jätteledsen.

Motorisk utveckling
Han går nu. I början av oktober lärde han sig att ta sig fram genom ålning, och nu går han. Jag fattar inte riktigt hur det har gått till. Det har gått så jäkla fort sen han lärde sig sitta själv. Pang, pang, pang, åla, krypa, ställa sig mot möbler, gå längs med möbler, ta sig ner igen(utan att slå ihjäl sig) och nu går han. Han tog sina första steg i november nån gång och i slutet av månaden blev de mer kontrollerade. Då tog han några steg, stannade till, tog något steg till. Nu traskar han fram och tillbaka, fast det är lite vingligt och han snubblar lätt.
Finmotoriken vet jag inte riktigt hur det är med. Pincettgreppet kan bli bättre men han är duktig på att sleva in mat i munnen med labbarna.

Språklig utveckling
Igår sa han mamma för första gången! Han vet antagligen inte vad det betyder, han härmar mest ljud. Men det var ändå roligt för det enda han har sagt de senaste sex veckorna är DADADADADA som tvillingarna i det där youtube-klippet. Så igår sa han mamma och han gjorde även lite andra nya ljud. Roligt! Han pekar på allt och säger "eh?", som en fråga. Jag säger vad det är och vad man gör med det. Han vet vad näsan, lampan, katten och dammsugaren är. Han vet också Ellie, Smilla och pappa men han verkar inte riktigt fatta att jag är mamma.

Rosa vs blått

Loke har fått en rosa mössa av sin faster och kusin. Den är jättefin och vi använder den alltid när vi är ute. Häromdagen när Ante hämtade tjejerna på skolan var det en fröken som hade sagt hur det bra det var att pojkbebisen hade rosa mössa, och att det är så tråkigt att det är så uppdelat mellan pojkar och flickor. Jag blev glad när jag fick höra det. Det är tråkigt att kolla på pojkkläder. Det är mest mörka kläder, och oftast har tröjorna nummer på sig. Typ 72, och nåt sorts emblem. Varför? Det är skitfult. Och varför ser man det aldrig på flicktröjor?

Plötsligt händer det!

Igår nattade jag Lokefisen vid halvåttasnåret, som vanligt. Efter ca 25 minuter vaknade han, som vanligt, och jag pallade bara inte söva om honom. Tutta, vagga, vyssa, guppa på pilatesboll i typ en kvart bara för att han sen ska vakna ännu en gång, som han alltid gör. Det spelar ingen roll om han sover på mig, bredvid mig eller i sängen, han vaknar alltid minst tre ggr. Så han fick vara uppe och kolla på idol med mig.

Lite efter nio hände något som aldrig har hänt! Loke satt bredvid mig i soffan och började krafsa sig upp mot mig, han ville ligga på mitt bröst. Wtf liksom? Telen ringde och jag svarade, men han låg kvar helt avslappnad(han försöker alltid ta telen när jag pratar) och en liten stund senare sov han. Bara sådär! Och han vaknade inte mer sen.

Vardagsinlägg

Ungen tror han kan gå, men det kan han inte. Han dimper rakt ner backen. Oftast. Några steg kan han ta, men man får lite panik när man ser att han är på väg att släppa bordet, eller whatever han står mot, och ska försöka gå(när man inte är precis i närheten alltså). Vi var på Norre Katts öppna förskola idag och när vi fikade var det en mamma som frågade om han alltid var så lugn, för han var ovanligt lugn just då. Eh nä... När vi är borta är han helt okej, men när vi bara är hemma så är han helvild. Särskilt när Ellie och Smilla är här, han älskar dem och blir helt knäpp när de busar med honom.

Den här veckan har jag varit på öppna förskolan både tisdag och torsdag. Det börjar bli svårt att aktivera honom här hemma. Jag trodde inte att det skulle bli det så snart, "för han är ju bara en bebis och det är ju enkelt att leka och busa hemma". Jovisst. Men man orkar inte busa från morgon till kväll, och då är skönt att låta ungen leka av sig på en barnsäker plats med andra ungar.

Loke ställer sig gärna upp mot möbler, och han släpper taget ibland, men han vet inte hur man kommer ner. Är det inte bättre att lära sig det innan man försöker gå? Det är bara en fundering jag har...

Det var för övrigt roligt att träffa tvillingmamman som var på BB samtidigt som oss, hon var med sina tre barn på öf idag.